Birro om kärlek

Ensam är jag frost. Ensam är jag fotsteg som går i cirklar. Ensam är jag en mörk, stum skog. Jag älskar dig. Jag väljer dig varje dag. Du är ett val och en handling.

Du är den jag kunde vara.

From India with love

Så skulle jag vilja kalla min nya blogg, om jag startar en ny. Funderar på att göra det, som Marcus Birro, bara lämna det gamla, den gamla energin bakom mig och starta om på nytt. Under tiden som jag funderar är jag i Indien och jag sitter på ett hotell där man skulle kunna leva i månader, nej år, och jag har varit i Indien förut och då bodde jag på jordgolv och hämtade (iskallt) vatten i en hink exakt klockan fem varje morgon i en hörna på utsidan av huset när kranarna sattes på för en kort stund varje dag. Det vattnet fick jag sedan hälla över mig i någon slags dusch och det var hål i golvet istället för toalett och det var iskallt om nätterna i dubbla långkalsonger och raggsockor och jag minns inte hur många veckor det gick mellan gångerna jag tvättade håret. Det var Indien då, 1995, och det som mest förvånade mig då, var hur lätt det var för mig att vänja mig vid livsstilen, så långt under det jag någonsin trott jag skulle kunnat stå ut med. Nu är det 2009 och jag är i nästan sjätte månaden och lika lätt som jag hade att leva på Sri Ram Ashram i norra Uttar Pradesh, lika lätt har jag nu att vänja mig vid den koloniala livsstilen, eller positionen (som vi litteraturforskare skulle säga)där jag nu befinner mig, på ett tjusigt hotell på sydöstra kusten, vid Indiska Oceanen. Det tar mig två dagar att ta det för självklart, för givet, att inte öppna mina colaburkar själv. Det tar mig två dagar att inte längre se, eller generas över alla dessa människor som har som jobb att se till att jag, och alla andra gäster, har det bra hela tiden. Det frågas, hälsas, tackas, pushas, bugas och hålls på. Och som vanligt i Indien så vill jag assimileras, jag klär mig indiskt, jag hänger smycken på min kropp, jag färgar håret mörkare och det glänser svart av indiska oljeinpackningar, men det går inte att förneka att jag inte är den som sitter i en rickshaw eller trampar omkring på gatorna som jag gjorde i Östra Delhi. Nu kryssar chauffören vant fram genom den fullständigt galna Chennai-trafiken och jag sitter där och ser ut genom fönstret, ut på Indien, uppifrån, inifrån och jag vet inte vad jag ska tycka om det, men jag vet att jag, precis som 1995, känner mig hemma i Indien. Hemma.

Ny tid

Mer info kommer om bloggboken och hur ni kan köpa den från vulkan. Så länge tipsar jag om Marcus Birros nya blogg, innerlig, inåtvänd, poetisk. En helt annan typ av blogg än han tidigare skrev.

Bye-bye

Dags att gå vidare. Mot nya projekt. Nu: Indien. Barnet. Avhandlingen. Romanerna. Den fejkat självbiografiska formen som är bloggen är ett vanskligt format. I romanens form är det lättare att gömma sig bakom fiktionen och ändå bevara humorn och kreativiteten. Tiden, dagarna är bara så långa och det är nödvändigt för mig att välja fokus. Bloggen kommer att ges ut på Vulkan, den sträcker sig från december förra året fram till september detta året. Det har varit en intressant resa från noll till hundra men det är time to move on. Mina åsikter och mitt skrivande kommer att finnas kvar, bara i andra former, den akademiska å ena sidan och den kreativa, fiktiva å andra sidan. Bloggen var ett mellanting, ett fantastiskt projekt som gett mig kontakt med så många flera människor än annars. Ha det bra! Bye-bye! Med Nuno Gomes vinkar jag adjö med en slängkyss!

Lycklig

Den här bloggen läser jag bara för att hon som skriver den verkar vara så himla lycklig, jag skulle behöva gå en kurs hos denna sprudlande optimistiska människa,alltid positiv och glad. Finns det alltså genuint lyckliga människor som ser allt med en silver lining? På riktigt? Även om mitt liv är toppen på alla sätt så får jag ändå alltid kämpa för att inte låta negativism och demoner ta över mig. Är detta en medfödd defekt? Ett konstnärligt temperament? En ständig oro och misstänksamhet fast tack och lov uppblandat med intensiva stunder av verklig lycka.

Alex

Alex Schulman har skaffat en tom butikslokal så att han har någonstans att gå på morgnarna. Nu har han kommit på vad han ska ha sin butik till: "Jag har funderat på försäljningen i denna butik och kommit fram till att jag vill sälja det jag älskar. Och jag älskar böcker. Jag älskar att läsa böcker och jag älskar att skriva dem. Även om jag gör väldigt lite av båda dessa saker nu för tiden. Böcker!Detta är ett antikvariat. Nu ska jag bara komma på vad för typ av böcker jag ska sälja.
Det ska vara nischat.
Jag vill inte ha något onödigt spring här."
Så underbart kul. Jag såg på Notting Hill igår med mannen. Hans favoritfilm och i vanlig negativ cynisk ordning var jag tvungen att först dissa filmen, åh vad typiskt om den vanlige underdogmannen som får den snygga kvinnan gud vad trist, tills mannen sa att jag liknar julia roberts, då blev det genast lite roligare att titta på filmen. Största intrycket: Jag vill också ha en begagnad book store!! Jag vill sluta forska och istället driva en bokhandel! Som Hugh Grant! Som Alex Schulman!

Prylar

Har inte barn idag alldeles för mycket prylar? Får de inte för mycket prylar? När barnen inte ens själva kan komma på något att önska sig när de fyller år, har de inte fullt tillräckligt då? Kläder har de, böcker, spel, pussel och fotbollar och tennisracketar och allt möjligt. Samtidigt är det ju ett bra tecken på att de inte tror att lyckan finns i prylar när de inte har någonting att önska sig...Det är som om de är nöjda och vi vuxna försöker febrilt att hitta på något att ge dem vilket är helt omöjligt, två ggr per år, jul och födelsedag. Funderar på att ge dem aktier. Något för framtiden.