Psykbryt

Helt plötsligt dan före nyårsafton slår det till; jag blir stingslig, trotsig, rastlös och otålig. Något måste hända. Jag säger: -Gud vi måste göra nåt, varför händer det inget, kan vi inte ockupera en byggnad eller något...? Mannen och jag går på cafe och han säger:- Du ska föda barn om två veckor, det är nyårsafton imorgon, vi ska åka skidor snart och gifta oss, är det inte excitement enough? Jag skrattar och säger: -Vi måste festa mer, vi måste gå ut, åka till New York. -Vi SKA till New York, resan är bokad! säger mannen uppgivet och jag tvingas inse att den där rastlöseten och Svenssonfamiljpaniken kommer i plötsliga attacker, men de är inte längre obotliga. Med humor och lite självdistans kommer man ut på andra sidan igen. Ibland räcker det med att sitta på ett cafe, ensam med mannen, utan barnen, och bara skratta och säga fula ord och låtsas att vi är femton igen...Med magen sprickfärdig i vädret.