The great failure

Heter Natalie Goldbergs senaste bok. I den läser jag: Entire wars have been based on our inability to see.

Vi är många

välutbildade kvinnor som hoppat av sina karriärer för att packa lunchboxar, arbeta frivilligt i skolan och arrangera playdates och skjutsa till aktiviteter. I av saknad av föräldrapenning, bra barnomsorg till rimliga priser och fritids upptäcker jag att här i USA är vi många mammor som sitter i liknande sits. Det här samhället är byggt på att en person, mannen, jobbar och drar in pengar och den andra personen är ställföreträdande voluntär på alla möjliga platser. Om barnen i skolan ska få göra några konst eller musikprojekt, vilket inte står på schemat i den statliga amerikanska skolan, då är det vi, jag med flera, som dyker upp med material naturligtvis betalt ur egen ficka, och lägger timmar på plats i klassrummet och hemma för att sätta ihop allting. Likaså om barnen ska på utflykt då krävs det föräldrar, läs mammor, som vi, som ställer upp med vår tid, våra pengar och våra hybriddrivna Lexus Suvar och skjutsar runt på ungarna och agerar ledare. Det här är alltså ett system i samhället som helt och hållet bygger på att vi finns här, att vi har nannys som passar bebisarna och att vi är villiga att jobba gratis, för våra barns skull. På köpet upptäcker jag en hel del intressanta människor, mammor, som liksom jag är uttråkade, understimulerade och väldigt väldigt vältränade, men också intelligenta och kreativa och belästa och beresta och som nu försöker rättfärdiga våra val inför varandra med att säga, det räcker om en stressar i jobbvärlden, det kostar mera med nannys än vad jag skulle tjäna på att jobba, vem skulle skjutsa till träningarna, vem skulle se till att barnen äter, gör läxor, en medhavd macka till lunch räcker inte hela eftermiddagen. Svaret på de frågorna är naturligtvis, någon måste vara där, är det inte mamman så är det nannyn. Inte i några fall har jag hört om någon kvinna som jobbar och kan vara hemma före sju, eller någon pappa som kan det.

Jag läser

Otroligt mycket böcker nu, av olika slag, i en rasande takt. Då känns det iallafall som att jag lever. Paradoxalt nog. Barnen mår bättre, de har anpassat sig någorlunda efter de mycket strängare rutinerna och hårdare kraven. Utan att klaga slår de upp skolböckerna och sätter sig med läxorna direkt när de kommer hem från skolan. De har en inre disciplin som driver dem nu, de vill prestera och de kan, de gör det, på alla plan, och jag tror de känner att de lyfter, av sina egna vingar. Skolan är för hård och det bär mig emot, jag som ville ha waldorfskola och lergubbar, det här är raka motsatsen, men samtidigt; jag ser glädjen i att få använda sin kapacitet och utvecklas, istället för att som i svenska skolan bara sitta av tiden. Idrottsträningarna är lika stenhårda min son springer en mil varv efter varv på fotbollsplanen och tränaren skriker åt killarna som en militär men även där, min sons glädje av att vara i toppen av klassen i springtävlingar och konditionstävlingar, det är som för mig me gymet, hade jag inte haft tränaren hade jag aldrig gått dit en bestämd tid tre dagar i veckan men just att jag gör det ger mig en känsla av stolthet och disciplin. Nu ska jag läsa. Jag har hamnat i slukaråldern. Och jag vill jobba på waldorfskola, i framtiden. Och jag har en ny vän från Sverige och jag skrattar mera med henne än jag gjort på mycket länge. And What Else is there?

Amy Tan

Jag minns att jag läste joy luck club när jag väntade mitt första barn, och sedan lånade jag alla böcker av samma författare på biblioteket och läste dem också. Jag kommer att tänka på det när mini-Gaia leker med sin nya klasskompis och hennes mamma sitter vid mitt köksbord och berättar om sina föräldrar invandrade från Kina och detta är San Fransisco och minnen ur böckerna slår emot mig fast det är elva år sen och jag vill säga något, fråga om böckerna "stämmer" men jag vågar inte, det känns naivt, nästan colonialt på nåt sätt men jag tänker på läsupplevelsen, och jag minns även John irving när jag väntade nästa barn och särskilt den med björnen, om hotellet, jag glömmer den aldrig, och jag är egentligen ingen fan av Irving, men den boken ägde och jag hade väntat i femton år med att läsa den, och så minns jag när jag upptäckte Joyce Carol Oates under samma graviditet och jag gick till det lilla lokala biblioteket och tömde hyllan på hennes romaner på engelska och hur kan det komma sig att böcker kan etsa sig fast så, forever, att karaktärerna nästan blir levande, och nåt sånt skulle man skriva.

Mia bloggar

Har ni sett att Mia Skäringer bloggar igen! Härligt!

Den hemska sorgen

Min kusin beskriver i outhärdlig smärta den hemska sorgen över sin pappa som dog häromveckan, 56 år, efter fruktansvärd, förnedrande sjukdom, hjärntumör, i rapidfart. Och hon uttrycker sig så väl att det går inte att undvika att gråta.

It's a fact

Lilla la luna älskar Winnerbäck!