Lilla la luna

Så är hon äntligen här, efter en mardrömslik helvetesvandring som jag tycker förlossningar är, och den här var inget undantag, så sker det som måste ske, hon kommer ut, hon är född, hon är här! Min förlossningsplan med mina önskemål om naturlig förlosning i likhet med min förra, blev ett hånskratt mot verkligheten när jag helt förtvivlad, vimelkantig och yr hörde mig själv böna och be om kejsarsnitt eller epidural. -Jag klarar inte det här! sa jag till min man som lät mer och mer tveksam när han försökte övertyga mig om motsatsen. Ett tag kände jag hur jag gled iväg från verkligheten, jag slutade helt svara på tilltal, mötte inte personalens blickar eller min mans, sjönk in i smärtans hemska värld och började skaka av frossa och uppgivenhet, sorg, förtvivlan. Men sedan, som det måste göra, så vände allt, jag kom sakta tillbaka till rummet, med filtar och varma händer som jag klamrade mig fast vid och en kopp varm blåbärssoppa som påminde mig om barndomens skolutflykter på skidor i Mälardalen, när det var mycket snö, som det är nu. Och rätt som det var kunde jag le igen och skratta och snabbare än jag kunnat ana var vår lilla la luna född, vårt kärleksbarn. Och jag tog ett foto på henne när hon satt i sin pappas famn och hon är 45 minuter gammal och de stora mörka ögonen ser ut att bära på kunskap ifrån tusen miljoner år. Den där blicken, som alldeles nyfödda har, är oförklarlig och outgrundligt djup. Och jag citerar Maria som skrev om sin nyfödde son: Hur var livet före Adam? Ingen vet, ingen minns. Vackrare än så kan det inte sägas.

Jag är gift

I ett anfall av glädje och kärlek och galenskap tog impulsiviteten över och samtidigt så har vi väntat så länge, för länge, på byråkratins kvarnar, pappersexercis, bebis, att få ta igen alla år vi har förlorat i super speed, nu, så vi struntade blankt i att vi har bokat och betalat en resa till New York om två månader, kyrka, lyxhotell (vi åker ändå, det blir vår smekmånad, vi gifter oss igen då, igen och igen!) och så bara smög vi iväg och gifte oss, utan att berätta för nån. Vi kom till fel plats på rätt tid och jag som bokat fick anklagande blickar av min blivande man och som vanligt man of action tog oss i raketfart till en annan plats och där stod dörrarna öppna, de väntade på oss och det var skitkallt ute, vitt och snöigt, och vi var svartklädda och upphetsade och pratade i munnen på varandra, överlyckliga att vi hittat rätt, inte kommit fel, inte missat tiden, som om ALLT nu hängde på att det här bröllopet måste ske just nu. Så vi gifte oss och vi kunde inte koncentrera oss, vi bara kysstes hela tiden, mellan våra ja, och sedan sa hon nu kan ni kyssas fast det har ni ju redan gjort och vi tumlade ut sedan i natten och åt en tre rätters middag och gick på nattklubb och dansade till klockan ett och hade sådär jävla roligt som bara vi kan när vi är själva, och någon sa till min man, att vilken vacker kvinna du har och vi fick tvinga oss hem innan stängningsdags bara ifall jag behövde föda och det var i 41onde veckan, i tionde månad och fortfarande ingen bebis.

Vattumannen

Precis som min äldste son verkar det här barnet i magen vilja välja ett annat stjärntecken än det förväntade. Födseln drar ut på tiden och jag säger till mannen: -Bra att det blir en vattuman istället för stenbock. Hellre rebellisk miljöaktivist än advokat liksom. Han stirrar på mig och säger: -Jo precis, för det föds man ju till!

Allt är en tävling

Vinna eller försvinna, varför är det så? Vinner min man en diskussion måste jag vinna nästa. När han susar ner för skidbacken medan jag måste sitta bredvid därför att jag snart ska föda barn, retar jag mig nåt otroligt på att jag inte har en chans att visa honom vad jag kan i backen. Att det är en tävling jag kanske inte riktigt kommer att vinna, inser jag när jag ser honom svischa som vinden genom snön, vill jag inte riktigt erkänna. Ännu. Han säger: -Ska du inte bara låta mig vinna den striden? Men nej, om fem veckor, då ska jag upp i fjällbacken och försöka imponera och dominera. Ska bara trycka ut den här ungen först...

Tveksam

Tre dagar kvar till beräknad födelsedag för lilla bebisen och allt jag gör är sover och äter. Börjar nu komma in i den där tveksamma fasen, som blir ännu tydligare om det heliga beräknade datumet passeras (som med första barnet)då man börjar bli tveksam på om det verkligen kommer någon bebis. Kanske har det blivit något missförstånd? Kanske blir jag den första i världshistorien där bebisen helt enkelt stannar kvar i magen? Kanske har jag bara ätit för mycket? Vi får snart se.

Bakgrundsbild

Alla familjens datorer byter bakgrundsbilder när man minst anar det. Förut var det fotbollsspelare med svettiga tröjor och slängigt hår, sedan i några månader nu har det varit en oändlig variation av Michael Jackson-bilder. Och nu kan det bli vad som helst. Min bakgrundsbild på mannen och jag i Italien byttes idag mot den lille Il Capitano-sonen själv slappt tillbakalutad i en solstol ifrån samma Italien-resa.Lillasysters dator hade plötsligt fått hundvalpar och Mini-Gaia var inte alls nöjd.

Äktenskapet

Rebell och anti-etablissemanget som jag (alltid trott att jag) är, så har jag aldrig drömt om äktenskapet. Inte förrän jag blev så här kär. Jag har levt i samboförhållanden, med egna pengar på banken, egen bil, egna skulder och egna, hemliga besparingar. Alltid med ena foten utanför dörren. Redo att gå så fort det inte passade. Redo att fly. Tills nu. På den första dagen vi träffades bestämde vi oss för att satsa allt: barn, äktenskap, hela vår framtid, ett gemensamt liv. Jag läser om äktenskapet och drabbas av följande ord: Äktenskapet är heligt. Vi behöver någonting som är heligt. At least one thing in this life needs to remain sacred, or this whole world will fall apart. Så vårt äktenskap och vårt liv är vårt heliga sakrament. För en icke-troende som jag.