Sommarlov

Regnet smattrar mysigt mot rutorna när jag vaknar halv tio av att min dotter och hennes kompis som spontan-sovit över dukar fram flingor och mjölk till frukost i köket. Jag stiger upp, gör mitt kaffe med varm mjölk, tittar in till sonen som ligger i sängen i sitt rum och läser Sune-böcker, jag tar min stora gula kaffekopp med mig tillbaks in i sovrummet och kryper ner i sängen igen och läser en bok. Sommarlov. Underbart.

Svårt för förändringar

Vad är det som gör att det känns så otroligt svårt för mig att bryta mönstret? Att förändra mitt liv? Aldrig trodde jag att jag skulle vara så inkörd på mina rutiner, så fastlåst i mina vanor, i min ensamma självständighet, min kontroll på läget, mina egenhändigt fattade beslut. Jobba ensam, leva ensam, uppfostra barnen ensam, betala räkningar, bestämma middagsmaten ensam, varje dag, ensam, ensam, ensam. För den som inte har vant sig vid denna monarki kanske det är svårt att föreställa sig vilken enorm trygghet det ligger i att bestämma allt själv. Att allt hänger på mig ger ett stort ansvar men också en enorm frihet. Inga diskussioner, en som bestämmer och två (barn) som hänger på. Blir det picknick i vardagsrummet så blir det. Spontanutflykt till stranden. En macka i gymmets barnvaktsrum. Rutiner, mina egna, så lätta att bryta i en handvändning för att JAG vill det. Så lätt att vara spontan när ingen annan än jag lägger sig i planeringen. Efter sju års egenmäktigt styre är det inte gjort i en handvändning att bryta mönstret. Det går överraskande segt för mig och min ångest över förändringen, hur positivt det än verkar, är ibland nästan övermäktig. Just när jag hade slutat i terapin. Typical, huh.

Repeat

Och långt borta bakom mig skymtar jag en svart skugga när jag kommer ut från biblioteket, barnens tiotals böcker i kassar och mina förhoppningar om sommarlätt läsning som ändå aldrig blir verklighet därför att sängbordet-och resväskan-svämmar över av tunga teoriböcker om Indien, om djuren, om positioner och subjektivitet. Och fastän jag läser och läser så tar det aldrig slut, dygnet har bara 24 timmar, jag har aldrig tyckt det varit nog och jag vet att det är många som jag som har rätt svårt att acceptera det. Och skuggan där snett bakom mig medan jag går mot bilen på parkeringen, den kastar förstulna blickar med löften om äventyrsresor i Sydamerika, om trekking i Nepal, om soliga decennier vid Kaliforniens kust, om månaderna på sri Ram Ashram uppe i bergen i Uttar Pradesh. Och jag slänger med håret, håller barnen hårt i handen och visst är jag svartklädd och visst är jag anti men det var länge sedan jag levde det livet. Och det är som om jag måste lyfta blicken och fokusera på framtiden för att inte lockas av den jag en gång var, den där ansvarslösa, carpe diem, carefree människan som var jag, när jag var 22 eller 23 och som satt i Arizona och mediterade och som campade i Grand Canyon och somnade till prärievargarnas tjut och bara tog in allting med den där glupskheten man har då. Hon som var jag som stod på stationen i Bombay och köpte chai i små lerkoppar som krossades när man kastade dem på perrongen och hur vi surrade fast väskorna på taket med kedjor och hänglås medan andra hängde och klängde genom fönstren och utmed tågsidorna. Hon som landade i San Diego sent på kvällen i februari 91 och vi körde direkt ner till stranden och jag sprang barfota ut i sanden i fullmånens sken och kände mig friare än jag nånsin hade varit! Men ändå långt inne, längst inne är det fortfarande jag. Och han vet det, därför är jag hans. Därför att när han säger "Jag vet vem du är", så har han faktiskt rätt. Hoppas jag.

Andfådda

Omgivningen är andfådd men vännen N säger: Ni gör ju precis som alla andra fast blixtsnabbt. Sant.

Midsommar

Maria skriver så fint om hennes känsla av glädje över att så många vill komma till hennes midsommarfest på landet, år efter år. Jag vill bara säga, tack, vi känner samma glädje över att få vara del av gemenskapen!

Vikten av att slutföra

Frågan är: Hur länge kan man hålla på med en avhandling innan man har fattat ett beslut, indirekt, om att inte slutföra den? Det återstår att se. Och varför är prestationsångesten den största anledningen att göra det? Frågan är: När jag blir professor, är jag lycklig då? Eller bara ensam?

Pappa då

Naturligtvis är det så, i sonens hjärta råder en konflikt mellan lojaliteten mot sin pappa och deras nyvunna fina kontakt, så spröd och bräcklig som en glasbit, så beroende av min välvilja och mitt engagemang, och så den nye mannen som jag vill presentera som den ende rätte för mig, i mitt liv, och därmed också i deras. Hos sonen är glädjen inte självklar, tvärtom seg och svårfångad, med ständiga bakslag och jag hör att han säger, till sig själv, men också till oss: Men pappa då? Ja, vad svarar man på det. Barnen har haft mamma och pappa, på olika håll och verkat nöjda med det men nu när det kommit in en ny joker i leken är ställningarna osäkra och ojämna, inte längre en mot en och alla barnen tillsammans utan två mot en. Två mot en.