Intelligens

Hur många gånger har jag inte gått ut ur professorns kontor och glömt mina papper efter mig, med professorns kommentarer och råd om redigeringarna. Det är inte det att jag inte bryr mig, det är bara min hjärna som inte riktigt kan ta in alla detaljer. Allt detta dubbelkollande och alla missade möten, räkningar, deadlines och playdates, allt detta som folk kallar förvirring, flummeri, nu ser jag samma sida hos mannen jag älskar, som liksom jag har ett mycket krävande jobb och som har den här motsägelsefulla läggningen, liksom oförmågan att sätta sig in i saker, detaljer, att hela tiden bara handla, agera, bestämma, forska, och sedan få kämpa som sjutton för att lyckas boka en tågbiljett via internet, som verkar helt omöjligt, för att inte tala om hur svårt det kan vara att hämta ut biljetten..Och som jag brukar säga på högstadiet när eleverna studsar omkring och håller på att klättra ut genom fönstret: Hur svårt kan det va? Lika svårt som de har att fokusera på skolan och sitta still på lektionerna, lika svårt har jag att analysera saker i vardagen, logistik, administration, allt tycks mig övermäktigt, omöjligt, oväsentligt. ORKA!

Oslagbara

Att varje dag få höra att jag kan välja själv, att jag kan bestämma vad jag vill om mitt eget liv, att det är upp till mig, fritt, öppet, till och med välkommet, att tänka och känna i enlighet med mitt inre. Det är något helt annat än jag är van vid, det är äkta kärlek och jag undrar om jag någonsin egentligen har upplevt det tidigare. Och jag blir lika generös som han med min kärlek och han säger: Du tar fram det bästa ur mig och jag säger du med, du med, och vi gråter ikapp och vi har fått en ny chans, till ett nytt liv, och barnen är chockade och allt är en galen förvirring, och vi åker kors och tvärs över Sverige i flera bilar med massor av barn och folk gråter och skrattar runt omkring oss och de är chockade men ingen kan motstå vår övertygelse, vår intensitet bär oss genom städer, länder och krossade familjer och det är som om vi svävar, ointagliga, orubbliga, och alla kan se det och alla förstår, vare sig de vill eller inte, och ingenting annat betyder någonting och vi går ut och tar över stan och vi dansar till gryningen och vi har inte sovit på flera veckor för vi är untouchables.

Framgång

Vad betyder det? Nästa vecka ska jag stå på konferensen och prata på engelska i tjugo minuter om saker som inte speciellt många bryr sig om, det är inte livsviktigt, men det driver mig. Ingen av mina vänner eller mannen jag älskar har någon aning om vad jag sysslar med eller bryr sig förresten. Lika lite som jag bryr mig om vad de jobbar med. Mannen jag älskar anses framgångsrik, till och med mycket framgångsrik tydligen, enligt vad jag har förstått men som jag i någon slags anfall av förnekelse vägrar att inse, i sitt yrke, ett yrke som jag inte har något intresse av att veta något om. För mig är han framgångsrik för att han står bakom mig, för att han stärker mig med sin kärlek, för att han inspirerar mig, för att han är så generös med sin godhet. Det är därför jag älskar honom. Det är den verkliga framgången i mina ögon. Och att vi fann varandra kan inte kallas för något annat än vårt livs absolut största framgång!

Äkta och fake

Bodil skriver mycket klokt om hur det så kallade skrivna jaget, blogg-jaget inte alltid, som många tror, sammanfaller med det riktiga jaget. Ingen som inte känner mig vet egentligen vem jag är. Den som skriver, blogg, litteratur, forskning är alltid äkta och samtidigt fake. Man skapar sig själv i skrivandets stund, man förstärker egenskaper, överdriver för att underhålla, undviker det motsägelsefulla, som inte passar med den persona man skapat. Sista terapitimmarna, sedan kastar jag mig ut i livet, på ön, med mannen,med kärleken och femhundra barn och tusen miljoner risker. För att vi vill leva så, för att vi är risktagare, för att vi är de som vågar. Som vågar älska.

Ny vänblogg

Ny vänblogg här

Orättvist

Så himla orättvist mot den finaste av fina, som inspirerat mig så mycket, och som kommer att gå starkare och säkrare än någonsin ur det här. Hoppas jag. Jonatan. Du som en gång sa till mig: tack för att du finns. Detsamma säger jag, detsamma.

Strimmor

Och nu ser jag strimmor av ett annat liv där det är möjligt, inte svårt, inte alls konstigt eller omöjligt att vara sig själv, att vara som man vill, som man är, utan krav på att förändra sig eller någon annan. Människor som tror har en chans. Och problemen rasar ihop omkring oss där vi far fram som burna genom kaoset av en kraft som är omutbar, okrossbar och det är strimmor av ett liv som visar sig, nu, för oss.