Ja jag känner

Det faktiskt nästan hela tiden nu, ett slags lugn, en trygghet, en lycka. All oro är som bortblåst, alla tvivel. Hormoner? Eller landat? Min man sa att alla som flyttar utomlands har en deppig svacka efter tre- fyra månader och sen vänder det. Det har vänt. Jag har vänner, jag tar initiativ, jag ser framåt. Kanske stannar vi här...rätt länge? När solen skiner och jag promenerar till biblioteket med lilla la luna känns det inte som att jag skulle vilja vara någon annanstans. Och min man, trots all skit jag öser över honom och alla skilsmässor jag ständigt hotar med, for What it's worth, jag hade aldrig varit såhär lycklig om det inte vore för dig. And you know it!

Lycka

Vid havet, en ledig dag i november, vågornas dån, den skarpa doften av tång, mannen barnen och vännerna och jag märker, känner att jag är inte lika orolig längre, trots en ny graviditet helt oplanerad direkt ovanpå den förra. Livet, ödet, allt ordnar sig. Jag är lycklig, just nu.

Förändra

Detta läser jag i en bok: man kan bara förändra andra max fem procent men man kan förändra sig själv upp till femtio procent.

De som jobbar

Varje gång blir jag lika förvånad över de som jobbar fast de har bebisar hemma. En stark kontrast till mitt tidigare inlägg om hemmamammorna som glider runt och voluntärar. Mini Gaias fröken i skolan har en bebis exakt lika gammal som la luna. På heltid driver hon runt en fjärdeklass med trettio elever dag efter dag. Hur orkar hon! Likaså en av min sons lärare, jag är på samtal och har droppat av la luna hos en kompis en timme och när jag kliver in i klassrummet frågar hon, Are you expecting, och jag säger yes och berättar om alla mina barn och så frågar jag henne, har du barn, och är säker på att hon ska säga nej men hon säger ja, jag fick barn förra året, hon fyller snart ett år, och jag tänker att här har hon kämpat hela terminen och förmodligen förra med att lära sjätteklassare matte och science medan någon annan tar hand om barnet under hennes första år. Sista exemplet, min läkare som ska följa mig fram till denna fjärde förlossning, hon har en tvååring och tvillingar på nio månader därhemma. Jobbar heltid. Hur gör de, hur orkar de, när ser de sina barn...Sex veckors mammaledighet är det normala i det här landet. Sex veckor! Inte månader! Naturligtvis obetalt.

Fjärde barnet

Jag hinner alltså med ett barn till innan fyrtio, det var inte väntat men helt fantastiskt och jag har redan tänkt ut alla namnen. I cant wait.

Att jobba

Jag hoppar in i sonens skola och det är så roligt att komma hemifrån, att gå in i skolan, att lämna lilla la luna hemma med barnvakten och jag känner ett sting av längtan efter att jobba igen, och jag skulle kunna tänka mig att jobba på en waldorfskola i framtiden, på österlen, nära havet, när alla barnen är större och jag kan bejaka mitt hippiejag eller kanske bara vara mig själv, och tänk att jobba tillsammans med människor som har en tanke och en vision, som betonar kreativitet och festlighet och naturen och...det är vad jag vill.

Skrik och panik

Efter en shoppingtur med en väninna på Santana Row, startar inte bilen. Jag ser väninnans bil glida ut ur parkeringshuset men hon svarar inte på mobilen. I panik ringer jag min man och gråter och skriker i panik, vilken skitbil du har köpt vad är det för mening att ha en Lexus om den inte startar, bullshit, bullshit, han säger Jag kommer, och det är faktiskt ingen skitbil, skärp dig nu och jag slänger på luren och äter mina nötter och aprikoser och matar lilla la luna med en burk och tänker att det är ju faktiskt inte en svensk landsväg i snö och rusk, jag sitter i ett parkeringshus en torsdageftermiddag på en av silicon valleys lyxgator, jag kan gå ner och shoppa på Louis Vitton (skulle aldrig få för mig men hypotetiskt) eller äta musslor på den franska bistron jag brukar äta lunch på, och jag tar mig samman och tänker att den här paniken när saker inte går som jag planerat, den skulle jag faktiskt kunna jobba lite på...