BMW

Jag svänger in vid macken och möter en lite sliten bil full av hippies. Jag tittar till lite extra och tänker att de ser coola ut, jag blir nyfiken, tänker att det är såna människor jag känner mig hemma med. Då plötsligt sträcker hippien i bilen fram handen och visar långfingret mot mig. Chockad rycker jag till och sedan är ögonblicket över och jag kör fram till min plats för att tanka. Hatad av hippies! Vad har hänt? Varför? Sedan slår det mig en misstanke: är det bara på grund av bilen? Dömde jag inte också ut min man när jag först mötte honom, även om det var halvt på skoj på grund av ett bilmärke? Som symboliserade för mig då så mycket bullshit och skrytsamhet. Nu är det bara en bil för mig. Men kanske inte för dessa hippies i den mötande bilen, och jag vill skrika att jag är ju som ni, ser ni inte att jag är precis som ni!? Men jag inser att de ser inte mig bakom bilen, bakom bilmärket.

Om att inte döma

Sara skriver ett intressant och öppet inlägg om att möta folk förutsättningslöst och jag tycker det är så fint och ödmjukt skrivet, och det är ett sånt inlägg som får mig att tänka efter, så som bra blogginlägg borde göra, så som jag hoppas hoppas att mina inlägg gör ibland, förutom att roa folk förstås. Hennes inlägg får mig att tänka på hur jag själv är. Jag är som min blogg, totalt öppen men ändå hemlig. Jag lämnar ut pinsamma detaljer om mig själv både i skrift och tal, alltid med målet att få folk att skratta (eller finns det nåt annat, terapeutiskt syfte?)men samtidigt går jag genom livet med en mur omkring mig och känslan av att ingen känner mig. Anonym, namnlös, hemlig som här i bloggen. Till och med min man klagar att jag är hemlig och aldrig berättar något om mina innersta tankar. Ändå tycker jag att jag pratar hela tiden. En gång sa en god vän till mig att jag var en sådan paradox, det handlade då om hur jag dömde män efter utseendet, men det kunde lika gärna handla om något annat: -Hur kan du som är så djup ändå vara så ytlig? Men är vi inte alla paradoxer? Rik eller fattig, ensam eller gift, forskare eller hemmafru, jag känner alltid att jag är samma person oavsett hur de yttre omständigheterna växlar, för mig gör det ingen skillnad, jag identifierar mig liksom inte med etiketterna. Jag glider fram som samma individ och försöker vara opretto men kanske lurar jag bara mig själv? Kanske märker jag inte hur folk uppfattar mig? Eller kanske gör jag rätt som inte bryr mig?

Står aldrig still

Lilla la luna står aldrig still, hon kan aldrig sitta ner i knäet och vara vänd inåt mot den som håller henne. Nej hon ska upp och stå, upp och stå och hela tiden rikta sin blick utåt, framåt som för att inte missa någonting. Tror ni hon sover mycket på dagarna? Hon är två månader och jag minns att mannen sa innan hon föddes att små bebisar sover ju hela dagarna och jag sa HA! inte mina kids, de står aldrig still. Och så blev det. Told ya. Ännu en hyperaktiv unge.

Brinna för något

Jag önskar att jag kunde hitta något att brinna för och jag önskar att det var yoga.

Karriären

En del lägger karriären på hyllan ett par år för att bo i solen och ta hand om bebis. Inte jag, men en del.

Om dileva

Kärleksprofet eller kvinnomisshandlare? Ett nedlagt åtal p g a brist på bevis, en kosmisk ljusöverföring som gått snett? Inte överraskar det mig att en sådan man, en sådan profet, är just en sådan man som man helst inte vill dela sitt liv med. Att leva som man lär, varför är det så att de som allra mest högljutt propagerar och moraliserar om kärlek och andlighet är de som i sitt privatliv mest misslyckas med att leva upp till sina egna ideal? I min erfarenhet är det dessa män, de androgyna, kärlekskranka och "andliga" som är de mest macho i sina relationer till kvinnor. Kanske för att de är osäkra i sin manlighet och därför måste överdriva och ta till det klassiska manliga maktmedlet (våld) när orden tryter? En man som är trygg i relation till andra män är ofta den som kan ge mest av sig själv och vara ödmjuk och generös med kärlek i relation till kvinnor. En sådan man, a man's man, har inget att bevisa och ingen osäker manlig självbild att försvara.

Adhd

Vi läser en artikel om adhd och det står att människor med adhd har en större risk för arbetslöshet. Min man som är chef säger skämtsamt: -Adhd? Det är ju de bästa, bara på, på, på hela tiden!
Och jag minns att det första jag tänkte när jag mötte honom var: den mannen har adhd. Han pratade fort, intensivt, non-stop i ett rasande tempo, bara byter ämne hela tiden, attention span på ett par sekunder. Själv är jag likadan fastän jag inbillar mig att jag är en väldigt lugn och eftertänksam (djup!)människa...Men när vi gör ett test på nätet faller jag rakt in i adhd-kategorin medan mannen klarar sig med nöd och näppe. Det kan ju inte stämma.