Blocketdrama

När man säljer ett skåp på blocket och råkar lova bort det till två personer blir det lätt drama på blocket. Har man inga problem så skaffar man sig det eller hur. Ut med det gamla, in med det nya, allt ska förändras, i rasande fart. För att kunna slå ihop två vuxna personers liv krävs antingen veto eller en enorm kompromisskapacitet. Här finns bara action. Man of action.

Familjen

Vi sitter runt middagsbordet, det är trångt, vi är sju personer, ett halvår till, sedan blir vi åtta. Jag och mannen lägger ner lagen (tror vi) och påstår att i den här familjen finns det två ledare och det är vi. Efter endast några månaders storfamilj har vi insett att anarki leder till kaos och framför allt till stor risk för nervsammanbrott (för mig, som är något mindre stabil än han kanske, eller åtminstone garanterat mindre stresstålig). Då lägger hans tonårsdotter fram ett förslag: -Och så har vi två reservledare! Hon pekar på sig själv och Il Capitano, de två av barnen som vi har de allra flesta och värsta dusterna med angående maktpositionerna i den här familjen. Mannen och jag börjar skratta och ropar unisont: -NEJ!
Samtidigt som det är roligt med barn som kämpar om makten är det tröttande och vi ser på varandra och säger på skämt:- Undrar hur nästa barn blir. Och mannen skojar och säger ironiskt, men blixtsnabbt:- Tyst och blyg blir han säkert.
Jo, troligt. Med de generna.

Just det

Riktig kärlek, inget annat duger! Just det, A!

Teatern

Apropå mitt förra inlägg om akademins för- och nackdelar. När jag var ung ville jag bli skådespelare. Det var min dröm att stå framför publiken och framträda i form av någon annan än mig själv. Jag hoppade av för att jag anade att pressen, det outtröttliga bedömandet av min person, min kropp och mitt utseende förmodligen skulle bli alltför svår att uthärda. Att ta kritik, ständigt och jämt, kändes outhärdligt. Att skriva kändes lättare, att prestera intellektuellt säkrare, tryggare. Till en viss gräns var det sant, det flöt på, min individualitet och min personlighet stod orubbad, säker. För ett tag. Nu inser jag att jag gick ur askan in i elden. Den akademiska kritiken av mina prestationer, mina skrifter och framträdanden, känns precis lika personlig och svåruthärdlig som att gömma mig bakom en roll på teatern. Värre, för det är mitt namn som står där, det är jag som är ansvarig för varje ord och som ska analyseras och begrundas, hackas i bitar, vändas och vridas på. Kanske skulle jag ha stannat vid teatern, där kunde jag i alla fall spela en roll, något som är helt omöjligt där jag nu befinner mig. Helt omöjligt.

Konkurrens och ambivalens

Angela skriver om akademins mindre smickrande sidor i sin blogg, om konkurrensen, hierarkin, utslagningsmekanismerna och det grundläggande omänskliga i att hela tiden bli bedömd och mätt enbart utifrån sina akademiska prestationer, vad som står på papperet, och aldrig nånsin efter sin personlighet eller sin mänsklighet. Här nånstans ligger ambivalensen hos mig inför akademin som kan vara så obarmhärtig och grym, samtidigt som det var just jakten på prestationer och status som drev mig att ta mig hit. På konferenser möter man ibland forskare som tagit sig så långt fram och upp som det bara går och som lyckats bevara sin egenart, sin individualitet, eller har de bara tagit fram sin mänskliga sida nu, efter framgången, när de är tillräckligt starka i sin position? Paul Gilroy förvånade mig och kanske andra delar av publiken som brast ut i osäkert skratt när han talade om systemet (det feodala, som A skriver) och hur "vi alla vet hur vi ska välja de rätta orden, när vi skriver våra ansökningar och håller våra tal" inom akademin. Trender styr, pengar styr. Så är det. Gilroy försöker vända den här räddhågsna likriktigheten genom att utmana oss lite, bara lite, i sina tal. När en röst i publiken påstod att vi alla inom akademin är "emot USA" protesterade Gilroy med brittisk artighet och likaså när någon student ställde en fråga om "den individuella upplevelsen av ras", då svarade Gilroy att sådana utgångspunkter är riskabla eftersom problemet är mycket större än så, och Barack Obama är inte ett tecken på minskad rasism utan ännu ett exempel på den amerikanska individens framgångsdröm et cetera. En tänkvärd föreläsning, samtidigt som Gilroy, även han är en del av systemet och hans tal var följdaktligen späckat av de mest populära orden just nu, så som subjektivitet, positioner, modernitet, postkolonialitet, "infra human beings" och att leka med ord och hitta på egna tycks ibland vara akademikerns främsta sysselsättning. Föredraget hette "Civilisationism, securitocracy and racial resignation" och det jag minns mest var hans vänliga ödmjukhet i sitt tal och i sitt bemötande av publiken och hans stillsamma framträdande som bara förstärkte hans ord och hans påståenden.

Paul Gilroy

På konferens i Uppsala stänger vi in oss från den underbara solen för att höra den postmoderne dreadlocksgurun Paul Gilroy tala om hur kolonialismen bara fått ett nytt ansikte. Nye mannen är med förstås, han som kommer från en helt annan yrkesvärld sitter nu på Uppsala Universitet och lyssnar på postkoloniala föreläsningar och vi ligger i gräset sedan och äter oätlig kupong-lunch från kantinen och tittar på alla skäggiga alternativa (!) ungdomar som röker och diskuterar runt omkring oss och vi ser Paul Gilroy gå förbi ner mot ån, och på kvällen sitter vi på den finaste uteserveringen och äter tre rätters middag och lyssnar på Van Morrison och diskuterar namn och njuter av friheten och firar varandra, oss själva, vår framtid. Och det är inte klokt men helt underbart och det trodde vi aldrig.

Bitch

Ibland inser jag verkligen att jag inte är den lättaste att leva med, min ovana att inte tänka efter före, alltså att häva ur mig saker som jag sedan får ångra, är en egenskap jag inte är stolt över. På utomhuskonsert med barnen, vänner och nya kärleken är jag plötsligt vresig, trött och när mannnen kommenterar några bleka ungdomar som halsar rödvin direkt ur flaskan, fräser jag ifrån, helt oprovocerat och elakt: -De är alternativa älskling, nånting som du aldrig har varit. Det har jag fått äta upp...