Tvärtemot

Att hela tiden göra tvärtemot visar bara att man är lika bunden som om man följde i deras fotspår.

Italien

Jag har bokat och betalat en resa till Italien, men när jag tittar på hemsidan för att visa barnen vilket hus som är vårt så inser jag att jag inte vet vilket hus jag har bokat. Jag har bara bokat och betalt och köpt biljetter men jag har inte tänkt på hur huset ser ut överhuvudtaget, förrän barnen frågar och vill se bilder. Jag får alltså maila igen och fråga vad det är jag har bokat och betalt en hel månadslön för. Kul att veta liksom. I sommar är jag bjuden på ett stort, fancy bröllop. Tänkte först inte gå för jag blir så sur när andra (särskilt yngre släktingar) gifter sig före mig, och särskilt när det är stort och fancy. Själv drömmer jag om ett litet barfotabröllop på stranden med nån hippie fast jag har ju relationsfobi så vi får väl se hur det blir med den saken. Commitment har inte riktigt varit min grej so far. MEN nu bestämde jag mig plötsligt för att ändå gå på det här släktbröllopet. En fest är en fest och särskilt fancy. Men jag har tappat bort den fancy inbjudan som jag fick för längesen och la på ett...säkert ställe. Jaja, jag kan väl ringa nån. Kan någon som vet vilket bröllop jag menar hälsa att jag kommer? tack.

Goody-doers

Jag skolkade från första stresskursen och blev uppringd av en man med sammetslen, slow food röst i luren som frågade om jag tänkte komma i fortsättningen. Jag satt i bilen och körde när han ringde på mobilen. Jag frågade:
- Vad missade jag?
- Ja, det var en massa trevliga människor..
Herregud, jag hinner inte träffa alla trevliga människor jag redan känner. Jag behöver inte 2 tim i veckan i åtta veckor för det. Ja, så jag gick dit idag, kom tio minuter för sent, satt i en och en halvtimme och lyssnade på när mannen med sammetsrösten läste högt från en powerpoint som vi också hade fått på stenciler framför oss. Tiden gick oändligt långsamt. Sedan fick vi frukt och en kvinnlig ledare som var negativt inställd till mig, det märktes (det är viktigt att alla i gruppen respekterar tiden vi har här tillsammans),sa hela tiden bekräftande saker till gruppmedlemmarna, utom till mig, när jag frågade:- Jag måste gå en kvart tidigare, det är ok va? - Nej. Det är det inte. Förvånat sa jag: -Men det måste jag i alla fall. Jag tog upp 95 % av samtalstiden när vi skulle "dela med oss av våra reflektioner" (det var ungefär som en kurs på arbetsförmedlingen på 90talet när AF fortfarande hade råd med kurser), i vanlig ordning fick jag titta ner i bordet och anstränga mig hårt för att låta någon annan få en syl i vädret, inklusive ledarna. Sedan fick vi ligga på madrasser och lyssna på new age musik medan mannen med sammetsrösten talade långsamt och den sura kvinnliga ledaren satt i lotusställning och bevakade oss allihop. Jag gick en kvart för tidigt. Det här går inte. Det är inte möjligt att ta sig igenom ett sånt pass till med sinnet i behåll. Är man inte galen innan man går dit så blir man det. Jag hatar grupper överhuvudtaget och särskilt när det finns ledare som inte är jag. Impossible. Men musiken var skön. Jag fick en bränd kopia av sammetsmannen, som var vänligt inställd och inte hade något emot att jag gick tidigare. Det gamla vanliga, män älskar mig och kvinnor (som inte känner mig och som är/vill vara i auktoritetsställning-det funkar inte på mig-) hatar mig. Inget nytt under solen.

När man satt barnen i musikskola

får man stå sitt kast. Det är inte hårdrockande teensen på vinden som är skyldiga till min sons hårdrocksvurm, det är skolan som har rock-tema, någon förvirrad sjuttiotalistlärare har flummat ut rejält och lär barnen spela Judas Priest och Iron Maiden och uppträda för hela skolan, Såhär låter det härhemma:
-Capitano, gå och borsta tänderna nu. säger jag till sonen.
-Breaking the law, breaking the law!
-Har du packat skolväskan?
-There I was completely wasted...
-Och laddat mobilen?
-Frustration....action in my life...
-Ok, gå och gör dig i ordning nu...
-Breaking the law, breaking the law, breaking the laaawww!
Tja, vem är jag att protestera mot sådan intensiv anarki? Keep it up, son.

Det är vår!

Barnen är ute och leker till kvart över sju! Det är skymning, fortfarande nästan ljust när vi äter middag halvåtta...det blir sena kvällar och trötta morgnar men visst är det härligt med vår! Snart sommar. Men på Mini-Gaias papper till skolan där man ska fylla in fakta om sig själv ("jag har fyra syskon..")skriver vi klockan sex på frågan när äter du middag och klockan åtta på frågan när går du och lägger dig...Vi vet båda två vad som förväntas av en "normal" familj. -När äter du middag? läser Mini-Gaia på stencilen där hon sitter vid middagsbordet och sneglar fundersamt upp på klockan på väggen som står på tjugo i åtta... Åh, den som ändå bodde i Italien!

Cykla!

Att gå överallt funkar inte om man har flera tider att passa på ställen som ligger långt bort från varandra och sedan hämt-tid att passa på fritids...har ingen lust att sätta mig i bilen såna här vackra dagar...cykla!!!

Deklaration

Men vad är det för bullshit att vi ska deklarera nu igen? Gjorde vi inte det alldeles nyss? Det är för ofta. Vart femte år borde räcka. Eller vart tionde. Vad kan förändras? Inget har förändrats här, min ekonomi är lika usel och samma bergodalbana som den alltid varit. Pengar flödar in och ut helt utanför min kontroll, känns det som. Det är inget jag oroar mig för, det brukar ordna sig. Så jag gör som vanligt, hoppar över att läsa igenom deklarationen, letar reda på sms-numret och sms: ar in mitt godkännande. De vet väl vad de gör, de som gör deklarationerna, det är ju deras jobb? Sådärja, skönt, fixat. Jag kollar aldrig igenom nånting, räkningar, lönebesked etc. Jag litar på att det stämmer. Kommer det en räkning så betalar jag den, utan att fundera på det. Det har hänt mer än en gång att jag har betalt en räkning två gånger. Förvånande nog brukar de då skicka tillbaka pengarna! Det är fantastiskt tycker jag, och visar att jag gör rätt som litar på att det ordnar sig av sig självt, allt blir rätt (kanske) i slutändan. Jag har ingen koll på försäkringar, pensionssparande. Ibland ringer jag banken och kollar hur läget är, hur mycket pengar jag har, men annars går allt sin gilla gång utan min inblandning. Min pappa tycker att jag ska ha pärmar. Med kvitton och viktiga papper. Det kommer aldrig att hända. Jag slänger allt, sparar inget. Vem har tid att minutiöst granska allting som dimper ned i brevlådan? Har man inte fullt upp ändå? Min dröm är att ha en revisor som sköter allting och bara ger mig en summa att spendera som jag önskar varje månad. Rena drömmen, att slippa bry sig.