Högstadiet del 2

Att jobba på högstadiet handlar inte i första hand om att undervisa, utan om att vara där, närvarande, och då menar jag inte bara i fysisk person, utan även om att verkligen vara där. Vad de här kidsen behöver är inte att kunna böja spanska verb i perfekt particip. Åtminstone har de inte något vidare intresse av det. Däremot är de svältfödda på uppmärksamhet, att någon står där och ser rakt på dem utan att väja med blicken eller byta ämne eller titta på klockan, utan verkligen lyssnar på dem, även om det de säger kanske är käpprätt åt helvete och vansinnigt provocerande. De är hänsynslöst ärliga och förvånansvärt många verkar lida av något slags behov av att säga precis vad de tänker, just i det ögonblicket de tänker det, rakt ut i luften. Bara för att få se vad som händer. Jag kan förstå den impulsen. Ibland, men bara ibland får jag en känsla av att det är likadant på universitetet, bara det att här är det vuxna människor som sitter, svältfödda på uppmärksamhet och med ett kolossalt behov av att höras och synas och med alla taggarna utåt, redo att bita ifrån, försvara sig eller gå till angrepp. Men jag kan ha fel. Fast ibland känner jag mig som en av de där kidsen på högstadiet och jag får ett nästan outhärdligt behov av att precis som de, sträcka ut benen långt under bordet, plocka upp mobilen och börja sms:a hejvilt, fastän jag egentligen inte behöver det, men bara för att jag inte får. Så jag förstår dem. Eller så har jag inte mognat nånting på tjugo år.

Hållbar av-veckling

I den här bloggen används begreppet hållbar avveckling istället för det motsägelsefulla uttrycket hållbar utveckling. Bloggaren ställer frågan: Hur hållbar har den varit hittills? Bra sagt tycker jag. Istället behövs ju en avveckling av en ohållbar livsstil.

Inatt drömde jag

Inatt drömde jag att någon hade antecknat i minuter och sekunder hur mycket jag kommit för sent till olika möten och lektioner under en viss tid tillbaka. Det stod skrivet, nedtecknat på papper, dessa rader av siffror och jag vaknade orolig, full av skam och skuldkänslor. När jag insåg att det var en dröm pustade jag ut. Vad är det jag försöker komma undan med i min rebelliska attityd till Tiden? Detta tänker jag apropå Angelas inlägg om att bli vän med Tiden. Min relation till Tiden är nog som ett dåligt kärleksförhållande byggt på ömsesidig misstro och ambivalens. Jag kan komma i tid, precis som alla andra, men jag är oftast sen. Är det ett sätt att få andra att vänta på mig istället för tvärtom? Och är det isåfall ett tecken på osäkerhet?

Staring at the sun

Vi tar en till...I'm not the only one, staring at the sun...
Beautiful.

In a little while

Det är min blogg så...här kommer Bono! If I crawl, if I come crawling home...will you be there?

Inte bara hjärna

När jag var 20 år förvånades jag över att min yoga (och meditations)-lärare, som var en otroligt snygg och vältränad man i sina bästa år (typ 30 då haha enligt min unga utgångspunkt..), tysk naturligtvis, sa att han tränade regelbundet och intensivt på gym. På något sätt, i den världen jag levde i då, där allt var antingen svart eller vitt, stämde detta inte in med ört-teerna och new age-böckerna och solhälsningarna som vi faktiskt steg upp klockan sju för att göra....När jag då visade min förvåning minns jag att han sa någonting som för alltid förändrade min syn på fysisk träning som icke motsatt till andlig/intellektuell utveckling och verksamhet:
- Ja, annars blir man ju bara hjärna, sa han med tysk brytning.
Kropp, vi är också kropp.

Nya läsare

Välkomna alla nya läsare, lägg gärna in er som bloggläsare till höger! kram Gaia