Mår toppen!

Lyckligt intalar jag mig själv och andra att jag har haft en himla tur som haft en sån lyckad graviditet, herregud, jag mår ju och har mått toppen! Mannen tittar på mig och säger: -Men du har ju haft två urinvägsinfektioner med antibiotika, en tre veckor lång magsjuka efter Indien-resan, vanlig influensa, superlågt järnvärde, utmattad, trött, inte orkat jobba på hela hösten!? -Ja visst ja, jag glömde det. Men snart är det över! (tre veckor kvar)

Åsiktsmaskin

Jag måste skratta när mannen kallar mina politiska attacker för arbetarkommunistsnack och jag säger: -Hela mitt liv har jag blivit anklagad för att vara en bortskämd borgarbracka från medelklassen av alla vänsterkillar. Mannen ler och säger: -Det är ju för att du har ett behov av att alltid inta exakt motsatt ståndpunkt från den du talar med. Åsiktskameleont?

Snön faller

och vi med den? Snön är så magisk. Jag som alltid hatar kyla och bland annat därför bodde i stort sett hela nittiotalet i varmare klimat, faller som en nyförälskad fjortis när landskapet dekoreras av blöta, vita flingor runt vårt hus på landet, i mörkret. Plötsligt, jag som bävat inför fjällresan i februari med sex barn varav en nyfödd bebis, längtar jag till fjällen, till landskapet, till naturen. Att sitta och se solen gå ned i över allt det vita med en mugg varm choklad, med barnvagnen bredvid mig utanför fjällstugan, just nu kan jag inte tänka mig något vackrare.

Är det verkligen meningen?

Och det är en sån befrielse att läsa Linnas blogg om hur det verkligen kan vara att ta hand om småbarn, hon skriver rakt och öppet om hur hon navigerar genom kaoset, leta, fixa, alltid är det nåt annat. Minnena svämmar över från äldsta barnens småbarnstid, det töcken, det kaos, den utmattning och den desperata ensamhet som ryms där. Fast besluten att den här gången ska det bli annorlunda, jag vägrar låta mig utplånas på det sättet igen, så jag vågar fråga, i egenskap av blivande trebarnsmor bland idel första och andragångsföderskor på MVC's föräldragrupp, jag frågar barnmorskan som är i övre medelåldern, och hon tvekar med svaret men ändå inte när jag frågar och ja, kräver ett svar: -Det här med fri amning, är det verkligen meningen, finns det inte någon möjlighet att införa någon slags rutiner så att man kan ha ett liv? Det kan väl inte vara meningen att man ska sitta i timmar, dygnet runt och bara amma? Det är tyst i rummet och alla mammorna väntar med spänning, när barnmorskan mumlar och muttrar: -Det är ju bra med amning och...men nej, det är inte meningen, är de normalstora så behöver de inte äta hela tiden, inte på nätterna, förutom de första veckorna förstås...Jag avbryter och säger:- Så efter en månad så kan de kanske äta var tredje timme? Barnmorskan nickar men ser ut som om hon skäms, som om hon avslöjat för mycket, som om detta är en väl förborgad statshemlighet med syfte att få alla svenska mammor att bli tokiga av efter-födsel-depression. Jag säger: -Det hade ju varit väldigt bra om någon hade sagt det förut!

Vad händer sen?

Två månaders blogg-paus. En månad kvar till bebis. En vecka kvar till jul. Att opta ut och ta det lugnt visade sig vara ett bra val. Min stress försvann, jag fick tid att organisera mina tankar, analysera vad jag behöver och bara vara, som man brukar säga. Som vanligt har jag mått utmärkt under graviditeten. Det här barnet borde bli ett lugnt och ostressat barn. Or not, med våra gener...En sak har jag upptäckt som jag inte riktigt visste förut: Att så stor del av ens föräldraskap handlar om att se sina egna behov och att våga tillfredsställa dem. Gäller i alla relationer. Det verkar vara receptet för att undvika den känsla av att kvävas som leder till det flyktbeteende jag tidigare i mitt liv ofta uppvisat i mina förhållanden. Nu: något annat. Att se målet och att ta sig dit på MITT sätt. Yrkesmässigt då? Där råder samma gamla vanliga förvirring, men jag tar det med ro. Jag är 38 år och börjar vänja mig.

Gå i fängelse

Jag startade den här bloggen i december förra året, som en del av Jonatans "Aguelis" kamp som jag ville stödja. Ett sätt att göra hans röst hörd, mot orättvisor, jag ville hjälpa till att släppa fram andra, alternativa röster än de vi vanligen hör i media och i samhället. Eftersom jag har lagt ner min blogg av personliga skäl, för att ägna mig åt andra saker, vill jag bara meddela den deprimerande nyheten att Jonatan sitter nu i fängelse och har nu dessutom förflyttats till en annan anstalt med betydligt högre kontroll och "säkerhet". Eftersom denna miljökämpe tydligen utgör en sådan stor fara för allmänheten? Det är mycket jag skulle vilja skriva mer om, som det här, och den masshysteri och masspsykos som nu råder angående den så kallade svininfluensan som vi nu förväntas mass-vaccinera våra barn mot, inte för att influensan är farligare än någon annan influensa utan av samhällsekonomiska skäl, för att "så många som möjligt ska kunna gå till jobbet". För mig personligen, har jag tagit en time-out, dragit ner på tempot, slutat jobba, går långa promenader i naturen och väntar på barnet och vårdar min kärlek, mig själv och min familj. Naturligtvis finns det en trend och ett namn för detta, i alla fall i USA, the opt-out revolution, välutbildade kvinnor som väljer att hoppa av och prioritera familjen. En bortslängd åtta-årig utbildning och examen? Eller en början och en förhoppning om ett annat liv? Mina tankar går till Jonatan. Mer info om honom, vart ni kan skriva finns här.

Birro om kärlek

Ensam är jag frost. Ensam är jag fotsteg som går i cirklar. Ensam är jag en mörk, stum skog. Jag älskar dig. Jag väljer dig varje dag. Du är ett val och en handling.

Du är den jag kunde vara.