Klimatforskaren

Svenske klimatprofessorn Christian Azar är vegetarian. Om alla var vegetarianer skulle miljön se mycket bättre ut. Tänk på det. Och på djuren. Verkligen. Men hörni, ordet "klimatprofessor"? Va?

Totalt kaos

På viktigt möte som doktorandrepresentant blir allt kaos, varken jag eller den andra doktoranden har med oss de papper som ska diskuteras. Vad tänkte vi på? Varför blir det alltid såhär? Vi sitter tätt ihop och hon viskar: "Jag har glömt dem, men dina är säkert där nere i facket, kan du springa och hämta dem?". Hur kan hon veta att jag aldrig tömmer mitt fack? Jag kunde väl också ha hämtat dem, tagit hem och läst dem och sedan glömt dem hemma? En kort stund funderar jag över vilket som verkar värst, att vi båda sitter av hela mötet utan papprena eller att jag avslöjar för alla att jag inte ens tömt mitt postfack före mötet (utan istället hämtat kaffe, både hon och jag är de enda som har med oss kaffemuggar till mötet, hon och jag är de enda under fyrtio här). Jag reser mig snabbt utan ett ord och lämnar lokalen för att återvända med bunten. Ingen säger någonting. Hon viskar: "Jag har i alla fall läst dem". Jaja. Resten av mötet märker jag att min vana att tala i halva meningar inte riktigt fungerar här, jag börjar prata, slutar halvvägs men ingen fyller i med förståelse och nickningar utan en väntande tystnad sprider sig. Jag börjar igen, och samma sak händer. Tystnad istället för ett flöde. Mycket skumt. Jag blir nästan gråtfärdig när jag inte kan förklara varför siffrorna som jag inte för mitt liv begriper inte stämmer med min tjänstgöringsplan. Frågorna hopar sig och ingen har svaren. Mina skämt passar inte. Mina försök till att lätta upp stämningen bemöts med småleenden. Jag säger rakt ut: - Men alltså det här fattar jag inte. Finns inte en chans. Tystnad. Well, well. Bryta ihop är bättre än bita ihop, eller?

Orättvist

Så orättvist mot den finaste av fina, den som inspirerat mig så mycket, som kommer att gå ännu starkare och säkrare ur det här. Hoppas jag. Jonatan.

Kryddor

Lille Capitano berättar, inte en gång utan upprepade gånger om hur otroligt många olika sorters kryddor Pappa har i sitt kök, jag får höra fantastiska historier av båda barnen över hur kreativ deras far är i köket, hur han hittar på alldeles egna maträtter och hur de här kryddorna, som tydligen finns i avsevärt större mängd där än hos mig, gör det hela så fantastiskt smakrikt. Hm, jag kör till Maxi och står framför kryddhyllan och tänker att herregud vad mycket nya intressanta kryddblandningar och grejer det har dykt upp den senaste tiden (typ tio år sen jag köpte kryddor). När sonen kommer hem från skolan står det inte en, inte två, utan tolv nya olika sorters kryddor uppradade på köksbordet. HA!

Detta eviga tjat

på högstadieeleverna att ta ut ipodlurarna ur öronen så att de hör vad jag snackar om därframme vid tavlan, att stänga av mobilerna (you wish) och sluta sms:a på lektionerna. (Det är bara musik!) Ibland tänker jag att det vore skönt om jag också skulle plocka fram min ipod ur handväskan som jag har slängt på katedern när jag gick in i klassrummet, lägga upp fötterna framför mig och luta mig tillbaka. Så skulle vi bara sitta där, tillsammans, lyssna på vår egen musik, titta ut genom fönstret och bara glo på varandra i underbar, avslappnad tystnad i sextio minuter. Vad avkopplande det skulle vara. Och eleverna skulle säkert uppskatta det.

Bodil, my friend!

Kolla vad smart och roligt om sommartid! Exakt så känner jag, Bodil jag förstår dig! "Jag vill att det ska vara samma tid jämt och jag vill inte bli äldre!"

Fågel Blå

Är inte bara en biograf utan även en gammal goding från ungdomens musikarkiv. När jag ser videon på youtube efter så många år slås jag av insikten att just så som den där mannen ser ut, så har varenda man som jag fallit för i mitt liv sett ut, ända sedan tonåren. Inklusive gitarren. Det var väl ok då, men...man kanske borde uppgradera sin typ lite. Bara en tanke...