Frågar

-Du är inte lätt att leva med! säger jag till mannen.
-Är du det då? frågar han.
Tyst några sekunder, sedan svarar jag det enda man kan svara på den frågan:
- Ja.
Gapskratt från publiken.

Sitta still

Mannen undrar om jag någonsin kan sitta still. Jag svarar nej. Hela tiden rör jag mig omärkligt (eller irriterande) var jag än sitter, ligger eller står. När vi ligger i sängen och ser på TV börjar mannen asgarva åt mig för att jag hela tiden byter ställning, flyttar på armar, ben, händer. Hela mitt liv har jag varit sån, sitter helst i skräddarställning vid köksbordet, byter ständigt plats i soffan, flyttar mig mellan soffan och fåtöljerna. Kidsen är likadana. Ålar, klättrar, krälar och skuttar sig fram genom livet.Vid matbordet är det en hopplös kamp att få ner barnen på stolarna, de flyger upp hela tiden, står bredvid bordet och äter plötsligt, kastar sig ner i en fotbollsräddning, tar några danssteg runt stolen, på stolen, demonstrerar, visar, gestikulerar. Igår såg jag att lilla la luna, två och en halv månad, hade ålat sig baklänges på rygg tvärs över halva köksgolvet. Stå aldrig still. Jag skulle aldrig, aldrig, aldrig kunna jobba på kontor.

Mannen

kommer hem och tar över. Det klarar jag inte av. Lika barn leka bäst. Det är en maktkamp utan dess like om vem som ska ha ordet i den här familjen, middagarna är ett slagfält där den som pratar högst och avbryter mest vinner. Kan barnen bli annat än politiker i den här miljön? Stand up komiker kanske.

Håret

Tjatas mycket om att sonen ska klippa sig och han stirrar alltid retfullt uppfordrande på mig när ämnet kommer upp. Ett sätt att revoltera i min familj=att klippa sig. Tänk om han dessutom skaffar sig ett jobb när han blir äldre, det vore ju höjden av upproriskhet!

Mer giolito

Denise Rudberg har också upptäckt Giolito och citerar ett underbart stycke om författaren/bloggarens personlighet här.

En härlig tjej

Läser författaren och Malin Persson Giolitos blogg med stort möje, hon bor utomlands med sin make och tre barn och skriver en rolig och satirisk blogg:
Ett exempel ur bloggen:

En bra dag
19 april 15:37
Vaknade strax efter åtta av att två barn försökte ha ihjäl varandra i vardagsrummet medan det tredje gallskrek om döden i ett annat rum. Reste mig och gick ut i köket för att gräla med maken.

Äntligen.

ÄNTLIGEN!

Äntligen är allt som det ska vara.

Stilpolisen

Jag släpper av ungarna vid skolan och ser en mamma med sin dotter som är i mini-gaias ålder. Mamman har en skrikrosa fleecetröja, säckiga svarta joggingbyxor och gympadojor. Dottern, ca 8 år, har svarta ankelboots, svart kjol, svarta tights, brun skinnjacka och en axelväska. Är det inte nåt fel på den här bilden? Borde det inte vara tvärtom? Barnet som har bekväma, mjuka lekkläder och mamman som håller åtminstone lite Montezami-stil?? Något är bakvänt här tycker jag när man klär upp ungarna som teenagers men glömmer helt bort sig själv. Eller vad tycker ni?