Kommer inte att ske

Apropå mitt tidigare inlägg om fasansfull klasspicknick som man förväntas njuta av (haha). Skugge skriver kul idag om hur hon anmodas åka kanot på klassträffar och klä om till gympakläder på barnens gympaavslutningar: Kommer inte att ske. Det är samma här. Jag går visserligen på dotterns gympaavslutning då föräldrarna ska delta (oj vad kul) om ingen annan utväg finns, men jag klär INTE om till käcka gympakläder. Där går gränsen. Det finns enormt mycket gränser man inte kan passera om man inte vill bli för töntig. Som förälder finnns fallgropar överallt, allt från brännboll till kanoter till knäppa lekar tillsammans med andra föräldrar man knappt känner. Jag skäms bara av att se på sånt, det är outhärdligt pinsamt.

Effektivitet

Jag är på Konsum minst tre ggr per dag och på Hemköp minst 2 ggr per dag. Hur är detta möjligt? Höjden av effektivitet...think not. Jag har aldrig använt en kundvagn i hela mitt liv. Där går gränsen. Jag bär hellre allt i famnen. Vem försöker jag lura att jag inte har en stor familj och lever Svenssonliv, haha? Än så länge mig själv.

Klasspicknick

Lördag eftermiddag ringer en av barnens kompisar och vill leka med Mini-Gaia som är hos sin pappa. Jag är flummig och yr av kärlek och föreslår söndag eftermiddag. "Nej då är det ju den där picknicken" säger kompisens mamma. Helt missat den lappen. Ojdå. Vilken tur att de ringde..."Mini-Gaia kan gå med oss" erbjuder sig snälla kompismamman och jag, loser-mamman som lever som en tonåring när barnen är bortresta, har inte stigit upp än fastän det är efter lunch, och jag känner mig ännu flummigare fastän hon bara menar väl. Nej vi ska gå på picknicken vare sig vi vill eller inte (det vill vi inte naturligtvis, men Mini-Gaia vill förstås träffa sina kompisar, oss pratar hon knappt med under hela picknicken, helt meningslöst att följa med). Redan när picknicken startar känner vi oss utanför. De andra har cyklar och riktiga flätade fikakorgar. Jag har högklackat och solglasögon, ett paket kex nedtryckt i handväskan. Kaffetermos orks inte, vi hämtar ett par latte på mcdonalds. En flaska mineralvatten till Mini-Gaia som ändå bara leker. Som tur är finns det en familj som är som vi, de har också flera barn från tidigare förhållanden och de kommer direkt fram till oss, lägger filten bredvid och sedan ligger vi där blickstilla och pratar om rock-konserter och vad som händer i helgen och vi bönar och ber om att det inte ska bli brännboll, då dör vi, och vi har rätt kul ändå, fast de andra familjerna stirrar där de sitter i solstolar och äter pannkakor ur plastlådor och att de orkar, det är mer än jag kan förstå, och när den andra familjen reser sig upp så drar vi också, med lättnaden som får mig att sväva över gräset i mina olämpliga klackar, går vi därifrån och pratar om vårt hårda tuffa liv som vi ständigt längtar tillbaka till, som om det vore möjligt att ha allt samtidigt, och vi vägrar att ge upp den drömmen.

Say no more

Honey, you're tougher than the rest.

Det var inte bättre förr

men det ska bli bättre framöver. Någonstans har man i alla fall kommit och man vet vad man behöver. Finns inga män som gillar Winnerbäck va?

Själviska tjejer

Även Mini-Gaia påverkas naturligtvis av den nya familjebildningen, om än inte lika högljutt och våldsamt som sonen. När jag får en stund ensam med henne på kvällen när hon borstar tänderna säger hon stolt och nöjt: Tjejer! Vi är själviska tjejer!
Jag skrattar och frågar om hon vet vad självisk betyder. Nej, det vet hon inte. Så underbart kaxig och lycklig hon låter när hon säger det, jag hoppas att hon kan bevara den stoltheten forever.

Att blogga

På uteserveringen under gårdagens middag på stan med några vänner, får jag frågan om vad som är poängen med att blogga, till skillnad från att bara skriva för byrålådan, till exempel i form av en dagbok. Mitt svar beskriver min upplevelse av att genom att uttala saker högt för andra, inte bara för sig själv, får orden liv och blir bärare av mening och genom speglingen i mina läsare speglar jag även mig själv. Jag ser mig själv tydligare och jag hör mig själv tänka. Genom att jag tvingar mig själv att stå för det jag har skrivit, växer min inre styrka genom min beredskap att ta emot kritik, postivt eller negativt. När jag speglar mig i andra, speglas jag i mig själv och av mig själv, och jag växer.