Skrattar

När lilla la luna har ätit och sovit och är nöjd lyfter jag upp henne och håller hennes ansikte alldeles nära, mitt emot mig och jag sjunger hennes namn om och om igen och tittar henne i ögonen, la luna, la luna, la luna, och hon lyser upp med hela kroppen, viftar med armarna och benen och skrattar, skrattar, skrattar!!!

Tydlighet

Lilla la luna är tydlig. Hon gnäller aldrig, skriker aldrig. Hon vet vad hon vill ha och hon förmedlar det på ett mycket tydligt men subtilt sätt. Lättaste babyn i universum. Vad är hönan och ägget? Är det jag som känner av hennes självständighet och därför behandlar henne annorlunda än jag gjorde med de andra barnen eller beror det på att jag är en annan typ av mamma nu? Svårt att säga vad som beror på hennes personlighet men visst gör jag det, visst är jag det. Jag bär henne oftast i famnen när vi är ute och far, och jag bär henne alltid utåt, så att hon ser världen. Hon är inte förtjust i bärsele, vill inte bli lutad mot min kropp. Jag tror aldrig hon har vilat sitt huvud mot mitt bröst. Liggvagnen sålde jag efter två månader, hon hade inget till övers för att ligga där. Jag köpte en sittvagn i vilken hon pallrar sig upp från liggläget när vi går på stan. När hon ska sova lägger jag henne i sin säng medan hon är vaken och hon somnar där. På morgonen ligger hon glad och sparkar av sig täcket och väntar på att dagen ska börja. Jag lyfter upp henne och bär henne mot fönstret och drar upp rullgardinerna och visar henne världen, ljuset, rådjuren, trädgården, havet. Varje dag likadant.