De smarta

Jag tror att de verkligt smarta är de som måste kritisera makten, som vägrar att ta saker för vad de är eller verkar vara utan att ifrågasätta allt. De som jag beundrar är de som står snett från sidan och kastar in sina åsikter med vidvinkelperspektiv som gröna handgranater, de som vägrar bli vuxna när vuxen betyder att säga saker som "Men så är det ju", "Men så gör man inte", eller den bästa: "Men tänk om alla gjorde så". Ha! Jag försökte den en gång i skolan med killen i nian som satt med fötterna uppe på stolen och jag sa till mest för att jag var rädd för att rektorn eller någon av de vuxna lärarna skulle titta in och kritisera mig och min brist på ordning och auktoritet, men killen i nian sa: -Men jag trodde det var ok med lite anarki här hos dig. Och det var så gulligt att jag bara måste hålla med.

Barnen

Jag vet att inte alla är som jag, men jag vill vara med mina barn jämt. Jag tycker att de är de mest intressanta, inspirerande små människorna man kan tänka sig. Hela mitt liv kretsar kring dem. Jag har anpassat både mitt yrkesliv och mitt privatliv efter dem. Terapeuten säger att barn kan vara ett skydd. -Mot vadå? frågade jag, som kände att han kanske hade trampat på en öm tå, en känslig punkt. -Mot närhet. svarade han.
Jag vet att han har rätt, men det gör inget.
I våras reste jag iväg från dem för första gången, till en forskarkonferens i Venedig. Det var olidligt. Jag längtade ihjäl mig. Jag gör aldrig om det. De får följa med nästa gång, jag ser ingen annan utväg.
Du har inget liv! utropar folk.
Jovisst har jag det, ett liv med dem.
En god vän och känd litteraturforskare sa en gång om sina många barn; de ger mig tröst.
Är det inte så, att barnen, ett liv med barn, ger den där känslan av närhet och meningsfullhet, som bara en riktigt viktig politisk cause eventuellt kan ersätta?
När kidsen är vuxna blir jag heltidsanarkist.
Vad ska jag annars göra med all min tid?
Fast man kan ju alltid skaffa fler.