Andfådda

Omgivningen är andfådd men vännen N säger: Ni gör ju precis som alla andra fast blixtsnabbt. Sant.

Måste man det?

Och jag har två jobb och en blogg och en roman och två barn och 100 kvadrat och en bil och jag stannar upp när jag sitter i restaurangen på ikea och dricker det där fruktansvärt blaskiga kaffet för tio spänn och en god vän plötsligt ställer den frågan jag aldrig vågat ställa mig, den som ligger bakom min stress, min prestationsångest, den här tanken att bara genom att bli något, få en titel, en lön, en plats i samhället-en framträdande plats!-först då är jag alltså värd nånting?-och frågan jag alltså inte vågar ställa mig är så lätt och så självklar när han säger:
-Måste man ha ett yrke då?
Och jag tror man kan höra stenarna som faller från mina axlar, ned på golvet och in under bordet i restaurangen...