Mitt i natten

Är jag vaken med Liv. Hon ligger i min famn invirad i filtar och tittar upp på mig. Vi sitter så länge
mitt i natten, mitt i tystnaden, hennes ögon öppna som tittar på mig. Och jag är så lycklig att jag nästan gråter.

Liv

På min yngsta dotters fjärde dag i livet utanför livmodern börjar jag läsa Traveling with pomegranates av Sue Monk Kidd medan jag ammar. Det visar sig vara en bok om mödrar och döttrar. Jag har tre döttrar nu och en son. Jag är nöjd. Komplett. Jag fyller 40 om en månad. Låt det nya livet börja! Sista veckorna av graviditeten läste jag säkert 2-3 böcker i veckan, riktiga böcker, bra böcker. Allt lättläst chick-lit rensade jag ut och gav till bibliotekets insamling. Halva garderoben rensade jag ut och gav till goodwill. En ny identitet stiger fram, som mother of four. Styrkan i att jag lyckades få den förlossning jag ville ha, naturlig, nästan smärtfri förutom i slutet då panik infann sig och höga röster skrek åt mig med desperation -push, Gaia, push! Rädslan och den fruktansvärda smärtan som jag aldrig kände med lilla la luna då jag hade bedövning, chockade mig fullständigt (även om jag födde mina första två barn utan epidural så har jag väl glömt bort hur det kändes), jag skrek som ett djur och jag hade ont i halsen hela natten efteråt. Men totalupplevelsen är en enorm stolthet över att jag klarade att genomföra det jag hade planerat och det var i stort sett tack vare mental träning, kreativ visualisering och ren viljestyrka. Min man var den bästa tänkbara coachen och överträffade alla mina förväntningar, han var lugnet själv, ständigt vid min sida och tog mig igenom varje värk, varje andetag och jag hade aldrig klarat det så bra utan honom. Inte en sekund tappade jag mitt lugn, mitt fokus, min tro på att jag kunde klara det. Tills slutet, då jag verkligen inte förstod hur jag skulle klara att få ut ungen. Men ut flög hon och lättnaden var enorm och jag vet nu att min man är någon jag kan lita på till hundra procent och vi gjorde det tillsammans. Min känsla av närhet till lilla Liv är lugn, trygg, säker. Plötsligt vill jag amma, har lugnet och tålamodet och tryggheten i att bara vara. Var vi bor nånstans i världen känns inte längre viktigt. Att jag lyckades med den här födseln ( och det var mitt största barn nånsin)utan läkare, utan droger, utan lustgas, utan att ligga på rygg, utan att någon kopplade upp mig till några baby monitorer eller maskiner, har gjort mig stark. Jag var fri, rörlig, hade dämpad musik, levande ljus och Pachelbel på stereon. Och när lilla Liv skriker den första natten på sjukhuset sätter jag på Pachelbel på mobilen och då tystnar hon. Musiken hon föddes till. Men även om jag fick som jag ville och barnmorskan sa till mig när jag födde; motherhood is hard.., så skulle jag rekommendera alla att ta epidural för smärtan är nästan övermänsklig men stoltheten och känslan av att ha varit med, helt medveten och i kontroll, var viktigare för mig.

Dröm

Vi åker bil på konstiga motorvägar som mera liknar bergochdalbanor. Min man kör. Plötsligt kommer vi till ett fritt fall och vi flyger, svävar i luften och jag blundar och ropar till barnen håll i er, jag måste lita blint på min man och jag sitter blick stilla och blundar tills vi slutligen passerat det tomma intet, det okända och landar safely på vägen igen. Efteråt säger jag till min man att jag åker aldrig mer den vägen, skräcken är för stor, och han säger att han förstår eller det är iallafall underförstått.

Läser

En bok som heter The Atlas of Love av Laurie Frankel, den är bra den handlar om babies om litteraturforskning om vänskap kärlek. Jag läser ut varje bok på två dagar. Jag är utmattad av att ta hand om en ettåring och vara i nionde månaden och snart fylla 40. Mannen frågar vad vill du göra på din födelsedag men det känns helt omöjligt att tänka på, det är i juni, först kommer bebis nu i maj, en vecka kvar nu. Jag läser för att tänka på något annat men det enda jag kan tänka på är att snart ska jag föda, när ska jag föda? Jag går en promenad varje dag med luna i vagnen när hon ska sova och jag lutar mig över vagnen som stöd nästan dubbelvikt innan jag äntligen är hemma och kan slänga mig ner på sängen, stönande. I boken står det: once you start doing literary analysis, you see it everywhere. You can't turn if off. Kanske det som förklarar varför jag alltid ser mig själv som en del av en narrative, Och alla andra som bi karaktärer.

Expert

Jag har nu läst på och forskat så mycket kring olika teorier kring födande särskilt med tanke på den stora skillnaden mellan svensk och amerikansk sjukhus praxis att jag nu kan se alla mina tre barns födslar i ett annat ljus, jag förstår hur skillnaden i attityder hos de som jobbade runt mig påverkat men jag förstår också tanken bakom och har nu en klar bild av inte bara hur mitt fjärde barn ska födas utan också varför jag vill göra just så. Jag har sett till att omge mig med rätt stöd. Två veckor kvar. Ask me anything, I got answers.

Quote

Skrattar högt när jag läser följande replik i David Nicholls bok One day: life can't always be like the opening scene in Betty Blue!! Say no more haha!

Lite sorgligt

Det är påskafton och mina äldsta barns far ringer till dem, det är no hard feelings när jag svarar, jag är mycket glad för barnens skull att han ringer. Tjugotre år har vi känt varandra nu och det är mer än halva våra liv ändå känns han som en fullständig främling för mig fortfarande. Så mycket som runnit under broarna, så många misstag, nya relationer, nya barn vi har försökt att alltid sätta barnen först jag har aldrig sagt ett ont ord om honom framför barnen och jag är nästan säker på att han visat samma respekt. Jag har flyttat tvärs över Atlanten från honom igen och den här gången tog jag våra barn med mig. Men han har fattat beslut han också som indirekt ledde fram till den här situationen. Och jag tänker på Isabel Gillies bok om hur hon blir lämnad med sina två små barn för att hennes man har träffat en annan och hur hon packar ihop sina saker för de ska sälja huset och hon säger till sin man, sina barns far, liksom matter of fact: someone else will raise the children, och han svarar, lika matter of factly: you will pick someone good.